Efter veckor av sol och träning, av underbar gemenskap på två olika träningsresor, ligger kallelsen i min hand igen och blodet fryser till is.
Magnetröntgen av hjärnan i morgon.
Tänk att det fortfarande känns i hela kroppen! Ett vitt papper, kort och koncist, inget personligt bara svart text på vit bakgrund och med ett budskap som doftar ångest.
Jag har sakta med säkert försökt bygga upp kroppen under de här veckorna och månaderna efter beskedet att tumören mirakulöst gett sig.
Samtidigt vet jag ju att läkarna har sagt att risken finns att en ny kommer tillbaka.
Det är inget jag tänker på dagligen när jag utan att stressa långsamt tränar upp mig igen. Tränar upp ett försvar, en ringmur mot mitt innersta, en vattengrav av svett där ingen tumör kan tränga in.
Men det finns ju den trojanska hästen. Ni minns den från historielektionerna, va? Om den gigantiska ihåliga hästen som grekerna gömde sig i och på så sätt kunde besegra Troja?
Och då kommer tankarna.
Visst pratar jag väl lite sämre än i vintras? Visst känner jag mig lite snurrig? Vingligare? Tröttare?
Jag har varit Troja i flera år nu – har tumören hittat ett sätt att besegra mig? Har den skickat fram en ny, starkare kusin som med list tagit sig in i min hjärna?
Det är som vanligt: jag lyckas hålla oron tillbaka under vardagen men i dag, dagen innan, och förmodligen mera i morgon, kommer tankarna på vad som kan hända.
Känslan kommer kanske aldrig att gå över. Det spelar ingen roll hur tumörfri jag är när kuvertet från Karolinska landar i brevlådan.
När de svarta bokstäverna flimrar framför ögonen och man återigen ska ställas inför Ödets domare.
Jag försöker acceptera, och förändra tankarna.
Vilken tur att de kollar mig – att läkarna är villiga att syna mitt huvud så att jag kan få en bra sommar utan orostankar och mardrömmar! Vilken sjukvård jag har förmånen att ta del av!
I morgon ska jag därför klä på mig den stora sjukhusskjortan och återigen, för en ynka timme, känna mig liten, rädd och sjuk – för att sedan gå därifrån som Pippi Långstrump igen.
Och på fredag är det dags för en ny träningsdos en masse. Träningsresan på Kreta väntar och medan jag väntar på att läkarjuryn definitivt avkunnar sin dom under första veckan i juni så bygger jag ringmuren så ointaglig jag kan.
Med cykling, styrketräning – och skratt.
